För Cilla Ramnek har livet och arbetet alltid vävts ihop. Det speglas också i hennes hem, som hon delar med katterna Elsa och Leo. Allt vi ser när vi hälsar på i tvåan på Södermalm i Stockholm är resultatet av många års nedskalning. 2013 gjorde Cilla, som också har en bakgrund på Ikea och Svenskt Tenn, utställningen Home sweet home på Liljevalchs tillsammans med Karin Södergren och Annica Kvint. Tolv inredda salar som fångade den moderna designhistorien och inspirerade till DIY.

Vad betydde den utställningen för dig? 

– Under ett helt år kunde jag leva ut och genomföra alla mina fantasier. När utställning var över fick jag så fullständigt nog! När jag gick in i antik- eller second hand-affärer fick jag på riktigt kräkreflexer. Det är att ta en lust hela vägen till slutet. Som att överäta.

– I en utsträckt process sammanföll det med att min yngste son började frigöra sig (Cilla har tre söner, två svärdöttrar och tre barnbarn). Det var avslutningen på ett långt föräldraskap och ett hem som alltid varit till för och öppet för alla. Jag bodde i en femma med en vind på 70 kvadrat och ville ta bort saker och stänga om mig lite. Fundera över hur jag vill leva när jag inte tar hand om andra. Jag lät min galet systematiske yngste son upprätta kontor och sälja nästan alla saker mot hälften av pengarna. Det blev en heltidssysselsättning i tre månader och bekostade både min flytt och en resa till London för honom. 

Så, vad finns nu kvar i hyllan? 

– Eftersom jag är en sucker för det snygga har jag tidigare haft svårt för att låta verkligheten – det jag verkligen behöver, viktiga papper, hålslagare – ta plats. Men den här hyllan är så stark och smäcker i sitt uttryck så jag är nöjd med att blanda allt. Jag har aldrig trivts så bra eller jobbat så bra som vid det här bordet, allt finns inom räckhåll. Jag har en ateljé också, där är jag mer fysisk. Här sker inga stora kladdiga experiment, jag är mycket mer cerebral. Vid skrivbordet gör jag allt som rör företaget, den delen av mitt jag upphör att existera när jag rör mig bort från det. 

– Jag har ett äventyrligt inre, så jag behöver kontroll. Jag tänker att en sån här bokhylla handlar mycket om det, att balansera ordning och kaos. Och det är väldigt personligt var den punkten ligger.  

– Det är befriande att jag slipper bestämma höjden mellan hyllplanen. Det blir ett mönster som jag måste förhålla mig till och en jämn rytm i röran. Att ramen på hyllan går utanför hyllplanen gör att röran blir förlåten. Ramen stadgar upp kaoset. Det är utmärkt för mig som har svårt att få saker rakt. Jag jobbar ju inte med dator och inget jag gör blir rakt. Hyllan stadgar upp.

Varför blev det den här hyllan? 

– Jag har drömt om den länge, nästan sedan den kom. Jag förstod inte riktigt varför förrän den satt uppe, det är de vita gavlarna. En vit vertikal obruten linje gör så att det som finns där i inte tar överhanden. Min är ju proppfull, men den känns lätt. Jag undviker att lägga något på översta hyllan. Det var väl Josef Frank som sa att ser man mötet mellan vägg och tak och vägg och golv, då känns det lätt. Så jag försöker att inte ställa saker på golvet för att behålla det där svävande, luftiga. 

– Jag har jättesvårt att tvinga in en miljö där livet är en sak och stilen en annan. Det är då det blir stelt och overkligt. Jag kommer från en borgerlig miljö. Det var väldigt vackert. Vacker konst och vackra möbler i ett vackert hus. Allt stod på samma plats år efter år. Vackra stilleben, men alltid på samma plats.

Vad är då tricket med att skapa en levande hylla? 

– När jag tittar på folks bokhyllor så förundras jag över att de är så statiska, jag tycker att det är något man ska underhålla och se över. Min bokhylla är lite som en anslagstavla. I och med att ramen är i metall så händer det att jag sätter upp saker med en magnet. Jag brukar inte ha min egen konst uppe, men de rödvita cirklarna bryter av fint och man känner att de är handgjorda. Jag njuter av den kontrasten, plus att jag fortfarande har ett aktivt förhållande till dem. När det dör ut sätter jag dit något annat. Och jag gillar förstoringslampan, den är också i vit metall så det blir som en del av hyllan som kommer ut i rummet. 

– Jag har mycket bildböcker om arkitektur, designer och konstnärer. Jag är ingen stor läsare, men jag har slutat skämmas för hur jag använder böcker. Jag tar ut en bok och läser en sida, eller tre böcker för att omslagen påminner mig om en tankegång jag inte vill glömma. Det duger fint. 

– Vet du vad, jag älskar min bokhylla! Det känns så skönt att kunna säga det utan att det minsta ljuga eller överdriva.